{"id":7320,"date":"2021-05-28T09:25:29","date_gmt":"2021-05-28T08:25:29","guid":{"rendered":"https:\/\/www.daorson.se\/?p=7320"},"modified":"2021-05-28T10:18:54","modified_gmt":"2021-05-28T09:18:54","slug":"att-beratta-om-det-svaraste","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/att-beratta-om-det-svaraste\/","title":{"rendered":"Att ber\u00e4tta om det sv\u00e5raste"},"content":{"rendered":"

Kvinnors lidande i krig mer anonymt \u00e4n m\u00e4ns<\/h4>\n

Text: Helena \u00d6stlund<\/a>
\nBild: Maja Kristin Nylander<\/a>
\nK\u00e4lla: Att ber\u00e4tta om det sv\u00e5raste<\/a> | Socialpolitik<\/a> nr 1<\/a>, mars 2021, s. 36\u201338<\/p>\n

I mitten av 1990-talet kom n\u00e4rmare 100 000 flyktingar till Sverige fr\u00e5n kriget i Bosnien-Hercegovina. M\u00e5nga av dem var kvinnor som tvingats fly med sina familjer. Nu m\u00e5nga \u00e5r efter\u00e5t ber\u00e4ttar de sina historier.<\/p>\n

\"Att
Att ber\u00e4tta om det sv\u00e5raste<\/figcaption><\/figure>\n

Det \u00e4r nu 25 \u00e5r sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Kanske beh\u00f6vs den tidsrymden f\u00f6r att orka ber\u00e4tta om minnen fr\u00e5n en kaotisk och sm\u00e4rtfylld tid.<\/p>\n

Journalisten och f\u00f6rfattaren Monica Hirsch har under flera decennier skrivit om \u00f6verlevande, fr\u00e5n krig och fr\u00e5n F\u00f6rintelsen. Nu har hon kommit ut med boken Modet att minnas<\/em><\/a> d\u00e4r hon djupintervjuat sex kvinnor som kom till Sverige under den h\u00e4r perioden.<\/p>\n

N\u00e5gon var barn d\u00e5, andra var mitt i livet och hade familj. Av de som flydde till Sverige fick 70 000 stanna. Det har g\u00e5tt bra f\u00f6r dem och deras barn, de har utbildat sig och etablerat sig i samh\u00e4llet.
\nMonica Hirsch har i boken velat lyfta fram kvinnors situation, eftersom de ofta \u00e4r mer osynliga i konflikter \u00e4n m\u00e4n.<\/p>\n

\u2013 Alla \u00e4r offer i ett krig men jag tror man kan s\u00e4ga att m\u00e4n syns och beskrivs mycket mer n\u00e4r man ber\u00e4ttar om krig. Det finns en hierarki i offerskap.<\/p>\n

En av de forskare som medverkat i boken, Gorana Mlinarevic vid University of London, menar att m\u00e4ns trauman var mer synliga, de deporterades och hamnade i koncentrationsl\u00e4ger, misshandlades, d\u00f6dades.<\/p>\n

Kvinnors lidande d\u00e4remot var mer anonymt, de f\u00f6rdrevs fr\u00e5n sin hemort, tvingades leva i stor otrygghet s\u00f6kande efter f\u00f6rsvunna familjemedlemmar. M\u00e5nga utsattes ocks\u00e5 f\u00f6r sexuella \u00f6vergrepp. De fick lov att st\u00e4nga igen om sina egna trauman f\u00f6r att klara av att ta hand om barn och kanske gamla sl\u00e4ktingar.<\/p>\n

Monica Hirsch ville att boken skulle handla om kvinnornas minnen i sig men ocks\u00e5 om vad det inneb\u00e4r att v\u00e5ga se bak\u00e5t i tiden och m\u00f6ta det ot\u00e4cka man varit med om.<\/p>\n

\u2013 Det kr\u00e4ver ett mod att m\u00f6ta sig sj\u00e4lv och sina traumatiska upplevelser, och samtidigt g\u00e5 ut och ber\u00e4tta om det f\u00f6r m\u00e4nniskor man inte k\u00e4nner.
\nHon f\u00f6rberedde samtalen noggrant, var tydlig med vad de skulle prata om och hur materialet skulle anv\u00e4ndas.<\/p>\n

\u2013 Det \u00e4r ett stort f\u00f6rtroende jag f\u00e5r. Sv\u00e5ra traumatiska minnen kan v\u00e4ckas till liv under samtalen, men ocks\u00e5 komma upp i efterhand.<\/p>\n

\u201dDet kr\u00e4ver ett mod att m\u00f6ta sig sj\u00e4lv och sina traumatiska upplevelser.\u201d<\/p><\/blockquote>\n

De intervjuade kvinnorna ber\u00e4ttar om en fredlig tillvaro innan kriget d\u00e4r de levde trygga liv, med familj och v\u00e4nner, utbildade sig och arbetade. Man umgicks oavsett religi\u00f6s eller etnisk tillh\u00f6righet. Sedan kom kriget 1992 och med den nationalismen, och pl\u00f6tsligt spelade det roll vilken grupp man tillh\u00f6rde.<\/p>\n

Kvinnorna ber\u00e4ttar ocks\u00e5 om r\u00e4dsla och os\u00e4kerhet om vem man kan lita p\u00e5, om att g\u00f6mma sig och skydda sina barn, om att bevittna eller uts\u00e4ttas f\u00f6r v\u00e5ld och v\u00e5ldt\u00e4kter, om m\u00e4n som f\u00f6rsvann och om att fly p\u00e5 farliga f\u00e4rdv\u00e4gar.<\/p>\n

\u2013 De h\u00e4r kvinnorna har lyckats \u00f6verleva, ta sig hit och ta hand om sina familjer. Alla arbetar, det g\u00e5r bra f\u00f6r barnen. D\u00e5 har man styrka, oavsett hur sv\u00e5rt och vidrigt det var. Monica Hirsch konstaterar att dessa kvinnor \u00e4r mycket positiva till Sverige och tacksamma \u00f6ver att de f\u00e5tt komma hit. De var vana hemifr\u00e5n vid att kunna utbilda sig och deras anpassning underl\u00e4ttades av att det fanns arbetskraftsinvandrare fr\u00e5n forna Jugoslavien h\u00e4r sedan tidigare.<\/p>\n

Monica Hirsch tar i boken ocks\u00e5 upp fr\u00e5gan om v\u00e5ldt\u00e4kter i krig. \u00c4ven om sexuell\u00f6vergrepp l\u00e4nge har anv\u00e4nts som ett vapen f\u00f6r att kuva och terrorisera kvinnor och deras familjer, var det f\u00f6rst efter kriget i Bosnien-Hercegovina, och \u00e4ven i Rwanda, som v\u00e5ldt\u00e4kter klassificerades som krigsbrott och brott mot m\u00e4nskligheten.<\/p>\n

Det berodde bland annat p\u00e5 att kvinnor nu var beredda att ber\u00e4tta om vad de utsatt f\u00f6r, trots skam och skuld. Dessutom fann det m\u00e5nga som lyssnade: media var f\u00f6r kanske f\u00f6rsta g\u00e5ngen n\u00e4rvarade under ett helt krig och rapporterade om allt som h\u00e4nde.<\/p>\n

Kvinnoaktivister fr\u00e5n olika h\u00e5ll gick samman och st\u00e4llde krav p\u00e5 att f\u00f6r\u00f6vare skulle st\u00e4llas inf\u00f6r r\u00e4tta och att sexuella \u00f6vergrepp skulle betraktas som krigsbrott. 1996 d\u00f6mdes \u00e5tta serbiska milit\u00e4rer av Internationella krigsf\u00f6rbrytartribunalen f\u00f6r det forn Jugoslavien, ICTY, f\u00f6r v\u00e5ldt\u00e4kter i ett muslimskt f\u00e5ngl\u00e4ger.<\/p>\n

FN har sedan dess antagit ett antal resolutioner som behandlar kvinnor och krig. Bland annat resolution 1325 som handlar om a motverka sexuellt v\u00e5ld i v\u00e4pnade konflikter och resolution 1820 som sl\u00e5r fast att v\u00e5ldt\u00e4kt kan utg\u00f6ra ett brott mot m\u00e4nskligheten och r\u00e4knas som folkmord.<\/p>\n

Men alla f\u00f6r\u00f6vare har inte d\u00f6mts. Monica Hirsch vill lyfta fram situationen \u00e4ven f\u00f6r de kvinnor som inte kunde fly utan blev kvar.<\/p>\n

\u2013 M\u00e5nga av dem som drabbades av \u00f6vergrepp och lever kvar i Bosnien har det sv\u00e5rt, de riskerar att m\u00f6ta sin f\u00f6r\u00f6vare som nu fri fr\u00e5n straff \u2013 om han ens st\u00e4llts inf\u00f6r r\u00e4tta.<\/p>\n

Utdrag ur boken Modet att minnas<\/em>:<\/h4>\n

Tanja Halilovic<\/h4>\n

f\u00f6dd 1965<\/p>\n

\u201dI krig blir man inte normal, man t\u00e4nker inte. Man styrs av sin \u00f6verlevnadsk\u00e4nsla. Man f\u00e5r andra uppfattningar, om allt. N\u00e4r det h\u00e4nt f\u00f6rf\u00e4rliga saker ville jag ocks\u00e5 ha vapen f\u00f6r att f\u00f6rsvara mig. Jag m\u00e5ste k\u00f6pa en bomb \u2013 och jag skulle ber\u00e4tta det f\u00f6r alla. Den som kom hem till mig skulle inte ta livet av mig \u2013 hellre skulle jag d\u00f6da n\u00e5gon. Jag f\u00f6rvarade tv\u00e5 bomber bland torrvarorna i skafferiet.<\/p>\n

Serber eller muslimer \u2013 jag vet inte vilka jag var mest r\u00e4dd f\u00f6r. De serbiska kvinnor som var gifta med muslimer var de f\u00f6rsta som skulle slaktas. Inte d\u00f6das, de kvinnorna slaktades. Om en muslimsk kvinna var gift med en serb kunde hon byta namn och p\u00e5 det viset klara sig. Jag var mycket r\u00e4dd. V\u00e4nner, grannar, skolkompisar, folk som jag k\u00e4nt och umg\u00e5tts med, alla blev annorlunda. S\u00e5 mycket hat. \u2019Hon d\u00e4r \u00e4r serb\u2019, sa de och spottade p\u00e5 mig och mina barn. Det gick inte att hantera. Men jag hatade inte tillbaka. Nej, det gjorde jag inte. Om du lever ut ditt hat f\u00e5r du \u00e4nnu mer hat tillbaka.\u201d<\/p>\n

\"Tanja
Tanja Halilovic<\/figcaption><\/figure>\n

Fuada Krestic<\/h4>\n

f\u00f6dd 1989<\/p>\n

\u201dDet jag kommer ih\u00e5g av det mamma ber\u00e4ttat \u00e4r att vi alla blev tvungna att fly. Jag vet inte exakt hur det gick till, mer \u00e4n att jag h\u00f6rde hur de sk\u00f6t n\u00e4r jag var ute i v\u00e5r by. Vi bodde i Kre\u0161ti, ett litet samh\u00e4lle utanf\u00f6r Sanski Most, med bara trettio, fyrtio hus. Jag ville hem till mina f\u00f6r\u00e4ldrar s\u00e5 fort jag kunde. Jag sprang och skrek p\u00e5 v\u00e4gen: Mamma, mamma de skjuter. Sedan gick allting v\u00e4ldigt snabbt. Det \u00e4r s\u00e5 jag har f\u00f6rst\u00e5tt det. Mamma och farmor lyckades f\u00e5 med de mest n\u00f6dv\u00e4ndiga sakerna.<\/p>\n

De var tvungna att fly rakt ut i skogen, utan att ha en aning vart de skulle ta v\u00e4gen, och p\u00e5 vilket s\u00e4tt de skulle ta hand om oss barn. Hur de skaffade mat, hur vi fick n\u00e5got att \u00e4ta, vet jag inte. Farfar \u2013 den ende mannen i familjen just d\u00e5 \u2013 var ocks\u00e5 med oss. F\u00f6rmodligen var d\u00e4r flera andra familjer fr\u00e5n v\u00e5r by, och s\u00e4kert \u00e4ven fr\u00e5n byarna i n\u00e4rheten. M\u00e5nga vuxna hj\u00e4lptes \u00e5t med barnen. I skogen uppr\u00e4ttade de sm\u00e5 l\u00e4ger d\u00e4r de f\u00f6rs\u00f6kte skydda alla och undvika att bli uppt\u00e4ckta. Vi h\u00f6ll oss g\u00f6mda i en eller tv\u00e5 m\u00e5nader, f\u00f6r mig som barn en l\u00e5ng period.\u201d<\/p>\n

\"Fuada
Fuada Krestic<\/figcaption><\/figure>\n

Ismeta Dzafic<\/h4>\n

f\u00f6dd 1977<\/p>\n

\u201dI augusti 2001 \u2013 mitt i natten efter en l\u00e5ng resa genom Europa -parkerade vi bilen utanf\u00f6r hans hus i \u00d6stersund. Det var som i en science fiction-film: s\u00e5 vackert, s\u00e5 gr\u00f6nt och lummigt, rent p\u00e5 gatorna, belysning i stan, aff\u00e4rer, skyltf\u00f6nster. De f\u00f6rsta m\u00e5naderna var fantastiska. Jag iakttog, ville veta allt om alla de andra som kom fr\u00e5n hela v\u00e4rlden och som jag nu skulle l\u00e4ra mig svenska tillsammans med. V\u00e5r underbara SFI-l\u00e4rare Margareta \u00f6ppnade d\u00f6rren till det svenska spr\u00e5ket och kulturen f\u00f6r mig. I juli 2002 f\u00f6ddes v\u00e5r son. \u00c5ret d\u00e4rp\u00e5 flyttade vi till Bor\u00e5s.<\/p>\n

Men kriget, mina minnen, familj och v\u00e4nner, mitt spr\u00e5k, allt jag l\u00e4mnat bakom mig gjorde sig p\u00e5mint. Det \u00e4r sv\u00e5rt att b\u00f6rja om i ett nytt land. Mitt st\u00f6rsta problem var att jag \u00e4nnu inte kunde uttrycka mig och kommunicera. Min man tolkade och jag var tvungen att l\u00e5ta honom ha kontroll \u2013 jag som var en sj\u00e4lvst\u00e4ndig kvinna som alltid klarat mig sj\u00e4lv.\u201d<\/p>\n

\"Ismeta
Ismeta Dzafic<\/figcaption><\/figure>\n

Ramiza Poljo<\/h4>\n

f\u00f6dd 1956<\/p>\n

\u201dHan var r\u00e4dd. Vi var livr\u00e4dda alla tre. Dagen d\u00e4rp\u00e5, n\u00e5gon g\u00e5ng vid sextiden p\u00e5 morgonen, b\u00f6rjade de bomba och kasta granater \u00f6ver v\u00e5rt bostadsomr\u00e5de. Ljudet var hemskt, det g\u00e5r inte att beskriva. V\u00e5rt hus \u2013 byggt i betong och s\u00e4krare \u00e4n tr\u00e4hus- hade tv\u00e5 v\u00e5ningar. Jag och min familj bodde p\u00e5 andra, min sv\u00e4rmor p\u00e5 f\u00f6rsta. F\u00f6rst f\u00f6rst\u00f6rdes taket, sedan alla f\u00f6nster n\u00e4r en granat exploderade i tr\u00e4dg\u00e5rden.<\/p>\n

Allt var pl\u00f6tsligt i spillror med en massa betong och glassplitter \u00f6verallt. Vi hade en bra k\u00e4llare, tog v\u00e5ra barn, Leila och Dzenana, och sprang ner medan bomber och granater fortsatte att falla. Det var krig, det var kaos, vi f\u00f6rstod ingenting. Allt avstannade, str\u00f6mmen f\u00f6rsvann, vi hade inte kranvatten \u2013 och oavbrutet dessa bomber. N\u00e5gon hade d\u00f6tt p\u00e5 en gata intill. Vi visste inte vad vi skulle g\u00f6ra, allt var i en enda r\u00f6ra.\u201d<\/p>\n

\"Ramiza
Ramiza Poljo<\/figcaption><\/figure>\n

Suada Begic<\/h4>\n

f\u00f6dd 1956<\/p>\n

\u201dI tretton \u00e5r letade jag efter min man. Det kom ett mejl, till min \u00e4ldste son \u2013 fr\u00e5n min mans bror som \u00e4r \u00e5klagare i Bosnien och som arbetar med fr\u00e5gor som r\u00f6r massgravar. I Kozarac hade en massgrav \u00f6ppnats, d\u00e4r hade de hittat min mans k\u00f6rkort. K\u00f6rkortet visades p\u00e5 teve. Fotografier skickades till min son, som fick i uppgift att visa dem f\u00f6r mig. Jo, det var min man.<\/p>\n

Jag blev tvungen att resa dit f\u00f6r ett dna-test. Senare ombads jag att komma tillbaka f\u00f6r att identifiera min mans kropp. \u00c5terigen befann jag mig i en stor sal med d\u00f6da, men den h\u00e4r g\u00e5ngen inte ensam. Med mig var min mans br\u00f6der, en patolog och en inspekt\u00f6r. I salen fanns resterna av 380 kroppar. Jag hittade honom direkt \u2013 hade en speciell k\u00e4nsla som om han hade kallat p\u00e5 mig. L\u00e4karen fr\u00e5gade mig: \u2019\u00c4r du s\u00e4ker?\u2019 Jag h\u00f6ll hans ben i mina fingrar. De hade skjutit honom i h\u00f6gersidan, kulan hade g\u00e5tt igenom hj\u00e4rtat, genom halsen och upp till huvudet. Kvar fanns en sko, lite av en krage, en byxlinning. En kam ocks\u00e5. Och pl\u00e5nboken med ett foto p\u00e5 v\u00e5r son.\u201d<\/p>\n

\"Suada
Suada Begic<\/figcaption><\/figure>\n

Emina Murtic<\/h4>\n

f\u00f6dd 1968<\/p>\n

\u201dJag kunde ha varit en av alla de kvinnor som torterades och v\u00e5ldtogs sommaren 1992 i min hemstad Visegrad. I Visegrad har det beg\u00e5tts folkmord och systematiska v\u00e5ldt\u00e4kter. I denna lilla stad d\u00f6dades \u00f6ver tusen m\u00e4nniskor, kanske s\u00e5 m\u00e5nga som tretusen, p\u00e5 ett fruktansv\u00e4rt s\u00e4tt.<\/p>\n

Jag har hemska minnen och skuldk\u00e4nslor \u00e4n i dag f\u00f6r att jag lyckades fly, att jag klarade mig n\u00e4r s\u00e5 m\u00e5nga blev kvar, tillf\u00e5ngatogs, innebr\u00e4ndes, d\u00f6dades. P\u00e5 hotellet Vilina Vlas v\u00e5ldtogs och torterades tv\u00e5hundra kvinnor, en elva\u00e5rig flicka ocks\u00e5.<\/p>\n

Jag fick f\u00f6da v\u00e5rt barn i s\u00e4kerhet, i Sverige, en son. Han blev ljuspunkten, gl\u00e4djen. Men det gick inte att h\u00e5lla kriget ifr\u00e5n sig.\u201d<\/p>\n

\"Emina
Emina Murtic<\/figcaption><\/figure>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Kvinnors lidande i krig mer anonymt \u00e4n m\u00e4ns Text: Helena \u00d6stlund Bild: Maja Kristin Nylander K\u00e4lla: Att ber\u00e4tta om det<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":7326,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"om_disable_all_campaigns":false,"_monsterinsights_skip_tracking":false,"_uf_show_specific_survey":0,"_uf_disable_surveys":false,"ngg_post_thumbnail":0,"footnotes":""},"categories":[1,526],"tags":[857,327,865,580,243,806,841,839,847,808,863,843,812,800,855,859,845,816,860,325,849,867],"class_list":["post-7320","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-allmant","category-recension","tag-boras","tag-bosnien-och-hercegovina","tag-emina-murtic","tag-europa","tag-fn-2","tag-fuada-krestic","tag-gorana-mlinarevic","tag-helena-ostlund","tag-icty","tag-ismeta-dzafic","tag-kozarac","tag-london","tag-maja-kristin-nylander","tag-monica-hirsch","tag-ostersund","tag-ramiza-poljo","tag-rwanda","tag-sanski-most","tag-suada-begic","tag-sverige","tag-tanja-halilovic","tag-visegrad"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/7320","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=7320"}],"version-history":[{"count":17,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/7320\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":7355,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/7320\/revisions\/7355"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/media\/7326"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=7320"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=7320"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.daorson.se\/sv\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=7320"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}