Crna rijeka

Crna rijeka [Svarta floden]

Romanen ”Svarta floden” (Crna rijeka) skildrar enskilda människors och familjers öden genom mer än fem århundraden av bosnisk historia. Genom att väva samman verkliga historiska händelser, legender, minnen och självbiografiska fragment skapas en unik berättelse om människans sökande efter identitet, tillhörighet och mening.

I romanens centrum står berättelsen om kizlar-aga hadji Mustafa Đukanović och grundandet av Mrkonjić Grad (tidigare Varcar Vakuf), vars uppbyggnad blir en symbol för människans strävan att lämna efter sig något som överlever tidens förgänglighet. Runt denna centrala berättelse förgrenar sig otaliga livsöden från olika epoker – köpmän, dervischer, krigare, hantverkare, landsflyktingar och drömmare – vars liv berör och korsar varandra trots de århundraden som skiljer dem åt.

Handlingen tar läsaren från det osmanska Bosnien, via Dubrovnik och dess judiska ghetto, till Konya och Rumis sufiska tradition. Därefter fortsätter den genom den turbulenta perioden under Österrike-Ungern, båda världskrigen och kriget på 1990-talet. Romanen får en särskild dimension genom den samtida berättarens självbiografiska anteckningar – en bosnisk flykting i Danmark som genom sina egna minnen och sin familjehistoria försöker förstå sambanden mellan dåtid och nutid.

Fylld av drömmar, legender, kärlek, förluster och tragiska människoöden är ”Svarta floden” en roman om tiden som obevekligt går vidare, om hemlandet som lever kvar i minnet och om människans behov av att finna sin plats mellan historien och sitt eget liv. ”Svarta floden” är en episk berättelse om Bosnien, dess människor och deras kamp för att bevara sin identitet trots de förändringar som århundradena för med sig.

”Han kunde inte undkomma känslan och tanken att han trots allt bara var resultatet av en våldsam handling som genom en rad omständigheter hade format den han var idag. Han kunde omöjligt vara missnöjd med vad han hade uppnått i livet. Ändå fanns det något inom honom som var mycket starkare än förmågan att glömma vad han verkligen var. Det var just anledningen till hans nostalgi och allt han hade planerat att göra där i sitt hemland. Det var en sorts drift som nu hade blivit verklighet. Genom att göra det ville han på något sätt korrigera det förflutna för att lindra den känslan idag, eller göra själva framtiden mer uthärdlig.”

”Allt blev plötsligt klart för honom. Nu, helt säker på sin avsikt bestämde han sig för att förutom moskén även bygga en kyrka i sin hemby. Han var fullt medveten om de faror han skulle utsätta sig för, men med denna handling skulle han ändå öppna dörren till båda broarna från sin dröm. Till både muslimskt och kristet paradis. Nöjd med sig själv gick han till fontänen för att tvätta ansiktet.”

”Han såg hundratals soldater utplacerade där. Rädslan syntes tydligt i deras ansikten. Med lätt vidgade ögon väntade de på ljudet av visselpipan. Nu tänkte han också på Ljubo, som, som han fick veta, dagen innan hade gått över till den ryska sidan tillsammans med två andra. Han var glad, men samtidigt kändes det lite konstigt att de nu stod på motsatta sidor och snart skulle skjuta på varandra. Krigets sanna förbannelse. I det ögonblicket insåg han att det inte spelade någon roll vilken sida han stod på. Att, tusentals kilometer hemifrån, här i någon okänd och helt obetydlig by, var allt helt meningslöst för honom. Och oavsett resultatet av striden, och hela kriget, skulle det inte finnas någon vinnare. Till höger i skyttegraven såg han en soldat, en pojke, som tyst grät med slutna ögon.”

[Keywords: Omer Verem, Varcar Vakuf, Mrkonjić Grad ]