Miljoner rysktalande ukrainare går över till ukrainska under dessa krigsdagar. För dem har det blivit en fråga om självrespekt. Men vad är egentligen ukrainska? I en essä berättar poeten Eugene Wolynsky den komplicerade historien om hur språket som talades i det som idag är Ukraina plockades upp av den moskovitiska eliten, fick namnet ”ryska” och kom att användas mot dem som en gång skapat det.
När jag gick i skolan på 70- och 80-talet var det uppenbart att ukrainska är bondlurkarnas språk och i staden pratar de kultiverade människorna ryska. Barn med ukrainsktalande föräldrar pratade ogärna ukrainska med sina kompisar, åtminstone i Kyiv, och rysktalande barn hånade ofta landsbygdens tal. Under alla århundraden fanns ett system där ukrainare som Gogol, Tjechov och Dostojevskij, judar som Babel och Vysotskij, georgiern Majakovskij med mera och flera gjorde den ryska kulturen berömd. Man jobbade åt onkel istället för att jobba åt sig själv. En helt vanlig kulturimperialism, den uppstår alltid som en självklarhet. Den här kulturella självklarheten levde kvar även när det blev game over för Sovjet. Miljoner fortsatt att prata ryska i det självständiga Ukraina. Först med Majdan och två krig, 2014 och 2022, blev ukrainskt tal till ett verkligt tecken på individuell och politisk värdighet.
Egentligen kan samtliga ukrainare både ryska och ukrainska. Bara på grund av århundraden av russifiering är det långt fler som har ryska som förstaspråk och ukrainska som andra – och inte tvärtom. Så när Putin babblar om att ”försvara rysktalande” är det miljoner som inte vill bli försvarade och går över till ukrainska. Det här gäller centrala, södra och östra Ukraina. Västukraina var inte en del av Tsarryssland, inte heller av Sovjet förrän 1939, och där är det ukrainska som pratas till vardags. Ryska kan man där enbart då man blev en del av Sovjet i över ett halvt sekel. Och där bakom järnridån var man som alla andra, det vill säga man pratade ryska i officiella sammanhang, pluggade Pusjkin och Dostojevskij i skolan, men inget mer än det.
Under 30 år av självständighet har så miljoner rysktalande varit på väg att bli ukrainare undermedvetet. Med det menar jag att ukrainsk sång och ukrainsk musik börjat växa mer och mer i just de rysktalande områdena. Vardagsspråket där förblev ryska men sångens och själens språk ersattes steg för steg med ukrainska. Den ukrainska kosacknaturen hörde oundvikligt av sig. Tror ni inte på mig, lyssna på på ukrainska punklegenden ”Vopli Vidopliassova” särskilt 80-, 90- och 00-talsalbumen.
Under Sovjettiden var alla ukrainska städer förutom Lviv i väst rysktalande. Talade man ukrainska i Kiev uppfattades man som bondlurk. På tsartiden var det ännu värre. 1864 kom det officiella ”Valuevs cirkulär” där imperiets inrikesminister Petr Valuev påstod att den ”lillryska dialekten” (så kallades ukrainska i tsarriket) inte existerar separat från det ryska språket. Därmed förbjöds det mesta boktryckeriet på ukrainska. Undantag gjordes för vau-de-villes och underhållning, men lite senare förbjöds även det. Endast i Lviv och Galicien som då tillhörde Österrike kunde man trycka riktig ukrainsk litteratur. Fast i dåtidens Österrike hade ukrainare andra problem. Till exempel lyckades en av 1800-talets mest brighta ukrainare, Ivan Franko, vetenskapsman, aktivist och folkkär poet, aldrig bli vald som politiker eftersom urfattiga ukrainska bönder bokstavligt talat sålde sina röster för korv. I dåtidens Österrike var korruptionen nästan lika utbred som i dagens Ryssland – och korrupt var Franko inte.
Efter den ryska revolutionen minskade kontrollen över språk och litteratur. Fast på bara en kort stund. I början av 30-talet organiserades Holodomor, en konstgjord svält på de bördiga ukrainska markerna. Dess mål var att utplåna den ukrainska bonden som nationens bas. När det var gjort arkebuserades den ukrainska kulturens intellektuella grädda under åren 1937-38. Stalins repressiva maskin var skoningslös men samtidigt snål. Fruktansvärd fakta: dramatikern Mykola Kulish och regissören Les Kurbas blev bundna rygg mot rygg och sköts med en och samma kula i huvuden. Man sparade kulor.
Hobbyhistorikern Putin påstår att Ukraina uppfanns av Lenin och att det innan dess inte fanns något Ukraina alls. Om man vänder sig till mer professionella historiker kan de berätta att Moskovien fick byta namn till Rossija, (det som kallas Ryssland på dagens svenska) så sent som 1714. Både Moskva och Sankt Petersburg (som grundades först 1703) saknade vid denna tidpunkt universitet. Det, och boktryckeri på ryska, fanns då bara i Kiev och Vilnius. Det språk som boktryckaren Ivan Fedorov tryckte böcker på i 1500-talets Lviv, och som den högutbildade kosackledaren Ivan Mazepa och filosofen Hryhory Skovoroda skrev på under 1600- och 1700-talet hette då ryska. I byarna runt Moskva och St Petersburg pratade folk däremot någon sorts ugrofinska. ”Ryska” kunde man i Moskva mest höra i kyrkan. Benämning ”rus” och därmed ”rysk” är däremot till skillnad från dagens ”Ryssland” mycket gammal. Den härstammar från vikingatiden då vikingarna Rurik och Helge, som tros ha kommit från Roslagen, grundade riket i Novgorod och Kiev och kallade det för Gårdarike eller Roslandet. Senare fick det kallas Rus eller – mer skandinaviserat – Ryssland.
Man kan lätt spåra skandinavismer i det ryska språket, där hittar man ”vall” och ”torg” med mera. I ukrainskan är skandinavismerna ännu fler, där finns ”borg” och till och med ”plundra”. Jag drar de här parallellerna för att ännu en onödig gång bevisa det som hela Östeuropa redan vet – namnen ”Ryssland” och ”Rus” har moskoviterna stulit och de medeltida saker som kallas ”ryska” skulle lika gärna kunna läsas som ”ukrainska”. Med undantag för de fall då det handlar om Belarus eller Novgorod.
Det är två koncept som slåss genom århundraden. Det ena är det bysantinska konceptet med den tvåhövdade örnen (i både rysk och ukrainsk folkmun kallad ”kycklingen”) som står för den auktoritära maktens vertikal toppad av två huvuden – tsaren och patriarken. De två har ”makternas symfoni” som det hette i Bysans. Det andra konceptet, som vi kan kalla för skandinaviskt, är tinget, den direktdemokrati som Rurik introducerade. I Novgorod klarade den sig ända fram till slutet av 1400-talet (då den kuvades brutalt av den moskovitiska tvåhövdade kycklingen). I Ukraina var det under hela det heroiska kossackiska 1600-talet enbart krigarnas direkta demokrati som ansågs legitim.
Denna ljuva tid tog slut efter tragedin i Poltava 1709. Ukrainas kosackiska Hetman Ivan Mazepa misslyckades med att vinna självständighet åt Ukraina i allians med Karl XII mot den moskovitiska tsaren Peter I. Efter att den bysantinska kycklingen besegrat allehanda frihetssträvanden bytte Moskovien namn till Ryssland. Många tusen kosacker och vanliga ukrainare slaktades vid blodbadet i Baturyn (Mazepas dåvarande huvudstad) och kosackfästet Sich eliminerades med sina försvarare. Mazepas namn bannlystes av prästerna i de kyrkor som byggts under Mazepas styre. Men trots alla klumpiga försöka att stryka hans namn ur historien skrev senare självaste George Gordon Byron en hyllning till den tappre Hetman Mazepa.
Egentligen är rötterna ännu djupare. Ukrainskans mest karaktäristiska drag är det frikativa ljudet ”g/h”. Det är mer tonande än ett svenskt ”h”, lite som ett tjeckiskt och slovakiskt ”h”, men varken en ryss, en polack eller en turk är kapabel att uttala det. I många år tänkte jag att det var från Stora Moravien (medeltidens första kända större slaviska statsmakt på 800-talet) som Ukraina, Slovakien och Tjeckien ärvde ett så egendomligt ljud. Men en vacker dag i tunnelbanan i Aten insåg jag hur djupa rötterna verkligen är. ”Next station Syntagma” sa rösten i högtalaren, just med ett ukrainskt frikativt ”g”. Ljudet fick vi alltså från det antika Grekland, bara gudarna vet när. Nåväl, alla ukrainare kan legenden om att Aten köpte bröd av skyterna.
När det gäller dagens ukrainska så har den också ett underbart drag – flow. Precis som engelska eller franska blir ukrainska nästan av naturen till en sång. Därför är det så lätt att översätta Piaf eller Motörhead till ukrainska, men inte alls lika lätt till ryska. För visst kan man bygga flow på ryska, men på ukrainska finns det redan där. Så det var inte bara kossack-mustasch som Lemmy köpte ukrainskt själ med, utan också sitt flow. Och på tal om Lemmy. Hela ukrainskan har efter det senaste kriget börjat bli lite ”bad motherfucker” i ryska öron. Eftersom man i praktiken legaliserat svordomar. För precis som i ryskan var svordomar tidigare hårt tabubelagda i ukrainskan, och det var dessa tabun som gjorde dem så mustiga och varierande.
Sen skickade ukrainska sjömän på Ormön en offentlig hälsning till den ryska båten att knulla sig själv … och hela det ukrainska språkfältet skakades om. Sedan dess kan man i ukrainskan, liksom i svenska och flera andra europeiska språk, svära vid behov och utan att verkligen tänka på könsorgan. Medan ryskan fortfarande är mån om sin verbala oskuld. Diskrepansen blev för stor helt enkelt! Diskrepansen mellan det verkliga livet där man svär varje dag och den hycklande lingvistiska önskerealiteten. Sådana diskrepanser är helt okej i det moskovitiska imperiet men kan inte överleva i det demokratiska frisinnade Ukraina. Synd att vi, ukrainare, behövde kriget för det! Men ändå glädjande att vår språkliga möhinna till slut är borta.
Text: Eugene Wolynsky, 2022-04-08
Eugene Wolynsky är ukrainsk poet och översättare som översätter klassisk och modern litteratur till och från ukrainska, ryska och svenska. Bosatt i Sverige sedan 1989.
Källa: Lyktan https://www.lyktan.org/ukrainskan-mer-rysk-an-ryskan-sjalv/